En bock och en gris

En bockjaktshistoria av David Gustafsson

Detta är säkert en av flera artiklar ni läser om en premiär. Det är som ni säkert känner till något extremt förväntansfullt att gå ut på morgonen under stundande premiär, oavsett jaktform.
Bockjakten är en av de mest ’lockande’ jakterna för de flesta, både i norr och söder. Men framför allt ute på kontinenten.
Att i augustimorgonens dimma smyga sig ut till ett pass man förberett veckorna innan och invänta just den där bocken man såg i somras.
Det är nu en allt osäkrare tid gällande förvaltningen av de vilda djuren pga rovdjurens återtåg och etablerande. Vi i östra Småland har bland annat fått en allt större och växande stam av lodjur som försvårar möjligheten att spara bockar för framtiden.
Just denna morgonen, den 16 augusti 2019 hade jag nonchalant gett bort alla troliga pass till gäster och sambo. Min sambo hade under sex månader haft span på en stor bock som gick i ett skogsparti på ett hygge, intill en grisåtel. Då jag körde ut henne till tornet där hon skulle sitta korsade en stor galt vägen strax framför oss i bilens strålkastare.
Mina vänner satt på åkrar där det brukar finnas gott om rådjur. Kvällen innan satt vi uppe och diskuterade jakthistorier och på morgonen var alla väldigt förväntansfulla. Jag själv älskar bockjakten, men då helst på Öland där storbockarna finns. Hemma är det mest ett mysigt avbrott från vardagen, grisjakten och jobbet. Jag bestämde mig således i bilen på väg ut på morgonen att sätta mig i ett torn på en mindre åker på kanske 1.5 hektar, intill en gård vi sålt av.
I dimman såg jag inget så vägen till tornet var mycket tyst och diskret, väl i tornet tappade jag min termos i tornets golv, lite som vanligt, svor över min klumpighet, la upp kikare, vapen och min fika på det enkla bordet som fanns i tornet, typ en bräda, och inväntade dimman att lätta.
Eftersom jag alltid smyger ut innan det ljusnar, så man sitter på pass vid de första ljuset var jag ute i god tid. Dimman och mörkret omöjliggjorde möjligheten att skjuta så väntan var lång.
Först när ljuset började komma och dimman lätta såg jag ett rådjur men osäker på vad det var för djur. Snart kunde jag se att det var en get, men att något mer låg i gräset. Geten betade sig bortåt och in på grannens åkrar, men de liggande djuret förblev liggandes i gräset med sporadiskt viftande öron.
Då jag suttit och kollat på grannens hästar en stund för att sedan blicka tillbaka till det liggande djuret kunde jag se att det rest sig upp och börjat vandra bortåt mot grannens åker även detta, det vill säga, följande geten. Jag såg genom kikaren att det var en liten bock, men än dock en bock. Grannarnas och rovdjurens hårda jakttryck gjorde att jag inte fick vara så kräsen, för då skulle jag onekligen fått åka hem utan. Det är alltid något speciellt med just premiärbockarna.
Eftersom jag alltid har min lockpipa de första dagarna under bockjakten gjorde jag några läten som fick bocken att vända sig och lyssna. Några läten till fick bocken att börja löpa mot mig och tornet. Bocken, som bara var en liten fyra, stannade och lyssnade då jag tog skottet bakom bogen. Efter en mindre sträcka på kanske 15 meter la sig djuret ner och sparkade en sista gång med bakbenen.
Jag kunde då glatt ta fram telefonen och skriva till vännerna att jag fått mig en bock och samtidigt fråga hur de gått för dem. Några hade sett rådjur men aldrig någon bock inom skotthåll.
Eftersom det var ett par timmar kvar innan jag behövde återvända till jobbet valde jag att sitta kvar innan värmen skulle tvinga mig att ta hand om det skjutna djuret.
Efter lite kontakt med vännerna, och med solen på uppgång, dimmande lättnad kunde man avnjuta en form av segerrus med en stadig kaffe och en extra pris snus.
Mitt i mitt mysande och filosoferande skymtade jag som hastigast något svart mellan träden, jag trodde först inte så mycket, hajade inte ens till då jag såg det. Det tog några sekunder för den morgontrötta hjärnan att begripa att det inte var någon anonym skugga utan ett nytt men större djur som var på väg ut från skogen till den åker jag satt och vaktade på.
Ut på åker, under några ekar intill ett stort småländskt stenröse kom ett ensamt stort vildsvin ut.
Avståndet till en början var, där vildsvinet kom ut vid åkerns ena hörn, cirka 250 meter. Jag satt i tornet med min Blaser R8 med ett Zeiss 1.8-14x50, kaliber 6.5x55 med Norma Oryx 10.1 grams. Med hjälp av kikarens högsta förstoring kunde jag åtminstone bekräfta att djuret var av hankön, alltså galt.
Galten rundade stenröset och gick i kanten av åkern fram till en bit ensilageplast. Vid plasten stannade galten, fortfarande med trynet rakt mot mig men kanske nere på 230 meters håll.
Då började galten att leka med plasten som låg framför honom. Han bet i den och kastade den i luften springandes. Detta beteendet har jag aldrig tidigare sett hos ett vildsvin och mitt följande beslut var inte helt utan viss ångest.
Jag tänkte skjuta galten, läget var för bra för att inte göra det.
Jag tog sikte bakom bogen, även på detta djur med tanken att jag vet 100% att jag kommer träffa dödligt men att jag eventuellt får gå och släpa ut den från skogen.
När skottet väl gick snurrade grisen motsols några gånger innan den slog i marken. Skottet hade mycket riktigt gått in bakom bogen men ut på andra sidan genom bogen, den hade stått något snett.
Kontentan var ett snabbt dödande skott och jag kunde nu återigen kontakta vännerna med nyheten att jag skjutit även en galt. Dessvärre hade vännerna ännu inte skjutit något så alla delade kanske inte min glädje.

Om några dagar är det dags för ännu en bockpremiär. Samma utrustning och samma förväntan stundar för denna jaktdag, som det alltid gör. Hoppas kunna skriva och fota lite kring även denna dag med nya äventyr, om inte så får jag en naturupplevelse och kanske kan man få glädjas åt vännernas jaktlycka istället.